Jag inbillar mig hela tiden om att jag har gått upp massor i vikt. Jag känner och tar på min kropp medans jag samtidigt tänker på allt jag ätit de senaste dagarna, och herregud, jag har en enorm, jävla fobi för min egen kropp. Men efteråt kommer tanken, "det är inte sant, det är sjukdomen som säger så till dig Emelie". Den där känslan när man känner hur mycket man gått upp i vikt, när det verkligen känns som man har lagt på sig är hemskt. Så hemsk att det får mig att skrika och gråta av ångest. Det är skitsvårt att hantera det här ständiga kriget som pågår i huvudet, men jag börjar mer och mer inse att det är en falsk känsla som får mig att känna mig för tjock och otillräcklig. För jag vet att det är omöjligt att lägga på sig flera kilon på tre dagar. Jag vet att utan mat så dör vi. Men jag vet också hur exremt jävla trött jag är på det här.
Jag kan inte förstå hur jag orkat leva med dessa ätstörda tankarna i snart ett och ett halvt år. Jag har inte tillåtit mig själv att äta det jag vill, äta det som är gott, inte ens tillåta mig att tycka något ser gott ut. Men framför allt, inte tillåtit mig själv att vila, inse att jag är jag på grund av min personlighet. Inte på grund av min vikt och hur jag presterar i olika sammanhang. Utan för att jag är en människa, med brister. Det jag just nämde är några av de saker jag faktiskt kommit en bit på vägen med. Det är så svårt att berömma sig själv för den resan man gjort när stora delar av hjärnan består av självdestruktiva tankar. För ett år sedan skulle jag aldrig kunna tänka mig att vila två-tre dagar i rad från träning, eller att äta pasta. För ett år sedan gick jag inte skolan alls. För ett år sedan sov jag inte ens på mitt eget rum själv, och för ett år sedan satt jag och skrek, kastade och slog saker runt om kring mig så mycket ångest jag hade efter jag ätit. Jag kan säga att matsituationerna är tusen gånger lugnare idag än då, och tack gud för det.
Idag gnager ångest fortfarande ofta i mig. Jag är så trött på det, den där ångesten. Att slippa gå med de här tankarna som säger åt mig att inte äta det och det, och som säger till mig hur alldelles för mycket jag väger. Många säger att man måste acceptera att ångesten finns där, och ja, till viss del gör jag det, men jag ska ge mig fan på att inte lyssna på den. Jag har insett att det är inte värt att vrida och vända på innehållsförteckningarna i matbutiken. Jag har också insett hur ovärt det är att inte tillåta sig själv att njuta av livet. Att mat faktiskt gör min kropp gott, men inte bara det, utan att mat är en upplevelse också, och att 'size doesn't matters'. Jag är så jävla trött på att ha det såhär, så jävla trött på att anorexin tar över min vardag. Jag är så jävla trött på att se min själv som sjuk, tjejen med ätstörningarna, för det är så det känns att min omgivning ser mig, och själv ser jag det här som ett stort misslyckande ibland. Där har vi det igen, negativa tankar mot positiva tankar. För att vända bort det negativa nu direkt, kan jag säga att för ett några månader sedan fanns det inga positiva tankar alls.
Det känns som om det här inlägget blev jätterörigt, men det är svårt när man vill skriva av sig om hur hjärnan triggar ihåg en. Jag vet att det bästa jag kan göra är att utmana tankarna, att lyssna på vad jag vill, vad mitt hjärta säger inte vad anorexin säger åt mig att göra och äta, och att våga vara mer avslappnad med relation till mat. Det är svårt, nästan lite för svårt ibland. Men jag vet att vi männsikor klarar av mer än vad vi tror, och jag vet att svälta är ingen lösning på kroppsliga problem. "Feeling good is the new looking good", mitt livsmotto.
