min kamp mot anorexin

Jag har ett tag funderat på att berätta om allt som pågått, och som fortfarande pågår. Om min sjukdom. Men jag har inte känt mig riktigt redo, för jag har inte känt mig så trygg i att prata om det. 
 
Jag har alltid varit en väldigt positiv tjej som alltid tyckt livet varit på topp, varit duktig i skolan och det mesta har väl alltid rullat på ganska bra. Men hösten 2014 vändes mitt liv upp och ner. Ett liv som tidigare varit relativt enkelt vändes på väldigt kort tid till det motsatta, något som jag aldrig trott skulle kunna hända just mig. Jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. 
 
Jag vet inte riktigt hur allt det här började men jag ville liksom förändra mig själv för att jag trivdes inte med det jag såg i speglen. Det var inte meningen att jag skulle gå ner i vikt, utan bara leva ett mer hälsosamt liv. Ett hälsosamt liv som senare blev ohälsosamt. Jag valde självmant att sluta äta sötsaker som godis, kakor, läsk osv. Under sommaren 2014 började jag få mer press på mig själv och stressen runt om kring gjorde att jag tappade bort mig själv. Jag levde i min egen blubbla av prestationsångest, träningshets och höga krav på mig själv. Plötsligt blev allt jag stoppade i mig och åt otroligt viktigt. Allt handlade om planering av mat och träning, och allt skulle innehålla så lite kalorier så möjligt och fler saker blev allt mer "farliga" att äta. Jag ökade på min träning. Jag tränade redan volleyboll 4 gånger i veckan, men jag ville utöka det med en massa löpning och smygträning uppe på mitt rum. Igentligen är det ju så att ju mer man tränar desto mer behöver man äta, men för mig blev det tvärtom. I början fick jag en kick av det och kände att det gick bra. Men det var för en kort stund. Jag rasade ner i vikt på väldigt kort tid och fler och fler i min omgivning reagerade på hur smal jag hade blivit. Jag såg viktnedgången positivt, eftersom jag kände mig "hälsosam" även fast jag inte mådde bra. Vilket jag inte ville inse då.
Ju mer mitt kontrollbehov av mat och träning blev, dessto svårare blev det att leva. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och kunde inte ta in vad läraren sa, blev väldigt lätt irriterad, orkade inte vara social och orkade inte heller koncentrera mig på volleybollträningarna, vara glad och positiv och jag ville allt mer sällan hitta på saker med mina kompisar, dels för att jag hade ingen ork till det och jag ville inte riskera att behöva äta något jag inte hade planerat. Jag ville bara vara för mig själv, jag levde i min egen bubbla. Jag satt ofta själv uppe på mitt rum när jag var hemma, och ett par gånger kom mamma och frågade hur det var med mig och om något var fel. Jag svarade såklart att allt var jättebra. 
 
Men det tog inte så lång tid innan mamma och pappa insåg vad som pågick. Jag kunde inte förstå det själv. Förstå själv att något var fel, att jag hade en sjukdom, för så smal var jag ändå inte tyckte jag då. Jag kunde inte förstå vad mamma och pappa menade riktigt. Men idag är jag så glad för att de tog tag i det och var så envisa som de var och hjälpte mig att söka hjälp. Någon gång november gick jag första gången till ätstörningsavdelningen på BUP. Och jag förstod ärligt talat inte vad jag gjorde där. 
Jag förstod inte hur mycket jag hade förstört min kropp och hur nedbruten den var, den höll på att falla sönder. Min puls var otroligt låg, dåligt blodtryck, och hjärtat slog inte som det skulle. Jag går såklart hos BUP en gång i veckan fortfarande för att kolla mina värden, vikt, och prata. Ibland visar värdena lite uppåt, och ibland har de dalat totalt. 
 
Hela hösten fightades jag för att allt skulle gå ihop. Skolan, träningar och att bli frisk. Under hela hösten var jag väldigt deprimerad men det var liksom inte det som vi såg som det största problemet då. Depressionen kom senare. Jag fick väldigt ofta gå in på toaletten i skolan och gråta, vilket jag gjorde inprincip varje dag i slutet av höstterminen, och jag sov aldrig något på nätterna. Precis innan jullovet gick jag in i väggen. Allt kämpade med allt hade kört slut på mig. Julen och jullovet var inte särskillt bra. Jag hade en enorm ångest att gå tillbaka till skolan, all prestationsångest flödade inom mig. 
Första dagen efter jullovet, en fredag, hade jag varit hos BUP och kom därför inte till skolan förrän efter lunch. Jag minns att jag satt och försökte hålla tillbaka tårarna i bilen påväg till skolan. Trots allt så klarade jag de två lektionerna. Måndagen efter gick jag halva dagen. Jag satt och pratade med skolsyster i ungefär en timme innan pappa kom och hämtade mig. Det blev för mycket. Efter den dagen sjukskrev min läkare mig ifrån skolan hela vårterminen. Under vårterminen har jag inte varit i skolan regelbundet, bara lite till och från. 
I slutet av januari började jag äta antidepressiva medeciner. Jag tvekade ganska mycket på de medecinerna i början. Tiden innan jag började med antidepressiva var nog värst. Jag trodde att jag redan hade nått botten, men jag var tydligen bara halvvägs. Jag ville ingenting, kände inte för någonting. Tankarna om självmord och om det verkligen var värt att leva blev bara större. Allt var så frustrerat. Jag fick allt mer ofta ångestattacker där jaf bara skrek och grät och inte visste vad jag skulle ta vägen. Det är riktigt läskigt när man inte kan styra över dig själv. Men efter ungefär en månad med medicin började jag känna mig lite mer positiv och piggare. Jag har fått tillbaka lite av lusten att leva. Jag äter fortfarande antidepressiva mediciner men mår betydligt bättre rent psykisk om man bort ser från anorexin. 
 
Ett par månader efter, när depressionen inte var lika tung längre och jag var inte lika nedstämd längre, dippade anorexidelen. Jag var tillbaka till ruta 1. Alla måltider var mer ångestladdade än någonsin. Jag skrek och grät av ångest efter jag hade ätit något. Och än idag känns det ibland som om ångesten aldrig försvinner och sitter kvar och maler i huvudet om hur dålig jag var att jag just åt. Det är precis som om det sitter någon på min axel som säger åt mig "ät inte för mycket, du blir tjock", "ät inte dig mätt", "ska du verkligen äta det, det innehåller för mycket kalorier" eller "det är för mycket fett i det, du kommer bli överviktigt". Att leva med anorexia är som att ha ett krig i huvudet. Ena delen av mig vill bli frisk, andra delen är det motsatta. Att dag in och dag ut behöva gå och bära på ångest och rädsla. 
 
Vägen till ett friskare liv och att komma ur svälten är ett rent helvete. En del tror att det "bara" är att börja äta, men tro mig, det är mycket mer än så. Det är en bergochdalbana, och allt är fortfarande upp och ner från vecka till vecka.
 
Anorexin har förstört mitt liv enormt. Det är många saker jag har fått utesluta i det social för att demonerna i mitt huvud överväger, men jag har samtidigt lärt mig så otroligt mycket. Framför allt har jag lärt mig hur jag själv fungerar. Trots att detta inte är ett avslutat kapitel än så har jag kommit en bit på vägen. Även fast det finns vissa dagar när det känns som om att jag aldrig kommer bli frisk från anorexin, att jag aldrig kommer få mitt liv till att fungera igen, och att det ofta känns som om jag förlorar mot honom på axlen, så har jag gjort framsteg. Jag har börjat äta vissa saker jag aldrig skulle kunna tänka mig innan, och jag har inte alls samma träningshets som jag hade förut. Jag har fortfarande svårt att lossa på tyglarna och är fortfarande ganska strikt när det gäller mat, men jag försöker att utmana mig. Idag känner jag mig bättre än vad jag gjorde för ett halv år sedan. Jag är mycket piggare och inte lika nedstämd som jag var i början av året. Jag har mina svackor, men jag har också vissa bra dagar då jag faktiskt kan skratta och vara ganska uppåt.
 
Tack till min familj, mina vänner, och mina lagkamrater för all omtanke, och tack mamma för att du är hemma med mig och ger mig så mycket ren kärlek. Ni är bäst, jag kommer aldrig kunna tacka er nog.
Kommentarer
Postat av: Alice

Jag blir verkligen så ledsen när jag läser det här inlägget!
Har kikat in på din blogg då och då ett bra tag nu och jag hade verkligen ingen aning! Du har verkligen lyckats hålla dina känslor ifrån bloggen.
Verkligen så starkt av dig att skriva det här inlägget!
Fortsätt kämpa, du kommer klara det!! Nej, jag vet inte vad jag ska säga. men jag hoppas verkligen att du mår bättre idag.

2015-04-13 @ 14:26:26
URL: http://alicelindstrom.se
Postat av: Matilda

Emelie du är så stark som skriver ut det här på din blogg! Jag grät när jag läste det för jag känner dig som en varm glad och skämtsam person och det gör ont att veta vad du har råkat ut för. Men otroligt skönt att du kommit så pass långt i ditt tillfrisknande! Vi har ingen särskild kontakt med varandra längre men många glada minnen och jag är övertygad om att du kommer ta dig ur det här och hitta ditt glada och friska jag igen. Oj, det är svårare att skriva en kommentar om det här än vad jag trodde. Jag vet ingenting om hur det är att må så som du har gjort men jag känner att jag ändå måste skriva nåt. För vem är jag, om jag inte ger någon personlig respons när du precis lagt ut hela historien om din kamp för alla att se. Riktigt starkt gjort! Jag önskar dig verkligen lycka till Emelie! <3

2015-04-13 @ 15:32:54
URL: http://www.matildamarang.blogg.se
Postat av: Matilda

Åh, vet verkligen inte vad jag ska skriva. Känns dumt att ens kommentera någonting då vi verkligen inte känner varandra men det känns inte heller rätt att helt strunta i inlägget. Så jag hoppas inte du tycker det känns jobbigt att jag kommenterar! Hur som helst, jag vill bara skriva att jag tycker det är extremt starkt av dig att orka kämpa vidare varje dag trots ett helvete och att du vågar skriva detta inlägget. Jag hoppas verkligen att du blir frisk snart igen. Massa kramar<3

2015-04-13 @ 15:58:39
URL: http://matildamuotkas.blogg.se/
Postat av: Lina

Även fast att jag inte känner dig så gör det mig ledsen att läsa om hur du mår. Jag förstår att det måste vara extremt jobbigt att leva med anorexi och depression. Eller förstå kan jag kanske inte uttrycka mig för jag antar att jag egentligen inte gör det då jag själv aldrig har befunnit mig i din situation. Från din text så verkar det, enligt mig, som att du verkar vara en stark person! Jag tror på dig och jag hoppas verkligen att allt kommer bli bra tillslut. Att du kommer må bra och vara lycklig. Jag önskar dig all lycka och jag är säker på att du kommer ta dig igenom det du genomgår just nu. Bara kämpa på! Kram på dig ❤️

2015-04-13 @ 16:21:20
URL: http://nouw.com/daysbylina
Postat av: Ida

Väldigt starkt av dig att dela med dig av din historia. Det är en fruktansvärd sjukdom där många inte inser hur svårt det är att bli kvitt alla tankar och bli frisk. Jag tror att det är viktigt att dela med sig så fler i samma sits förstår att de inte är själva. Jag kan bara önska dig lycka till i ditt tillfrisknande. Kämpa på!

2015-04-13 @ 16:59:30
URL: http://nouw.com/elvstoft
Postat av: milina.blogg.se

Wow, otroligt starkt av dig att skriva om detta och väldigt bra också! Tror många kan relatera till ditt inlägg. Jag själv har haft en mildare ätstörning, inte anorexia dock. Men jag kan ändå förstå lite vad du både gått och går igenom. Sjukt stark är du! Jag beundrar verkligen folk som kämpar med sina ätstörningar, för, det är garanterat något av det svåraste man kan gå igenom!

2015-04-13 @ 17:28:01
URL: http://milina.blogg.se/
Postat av: Ella

Tycker du är otroligt stark som skriver ut det och kan prata om det, det är viktigt och hoppas många unga tjejer osv läser detta så de förstår vilken hemsk sjukdom det är. Hoppas allt blir bra, kämpa på!!! Kramar.

2015-04-13 @ 17:41:58
URL: http://westerella.forme.se
Postat av: Nina

Du fixar det här Emelie, du är bäst! <3

2015-04-13 @ 19:29:49
Postat av: Mathilda<3

HERREGUD<3 hoppas verkligen allt går bra och du är sjukt stark



HEJ:) KOLLA GÄRNA IN MIN BLOGG HAR VECKANS BLOGG SÅ GÅ GÄRNA IN OCH VAR MED :)
www.mathildaphotos.blogspot.se

2015-04-13 @ 20:02:47
URL: http://mathildaphotos.blogspot.se
Postat av: jkbvgtjk

kommer du att börja gå i skolan mer ofta snart?

2015-04-13 @ 20:20:47
Postat av: Moa Simborn

Stay strong <3

2015-04-13 @ 20:22:46
URL: http://nouw.se/moasimborn
Postat av: Josephine Struik

Åh, det är så hemskt det här med anorexia :( Otroligt supermega modigt av dig att berätta <3 Du verkar som en väldigt glad och härlig tjej och det är skönt att höra att du fortsätter kämpa även i de mörkaste stunderna. Som Håkan Hellström säger; "Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont". Välj alltid livet. Tusentals kramar och ge inte upp <3333333

2015-04-13 @ 21:15:09
URL: http://byjozie.se
Postat av: Lina

Åh fina Emelie, fick tårar i ögonen när jag läste detta. Du är så himla stark och modig som går ut med detta nu. Jag hade verkligen ingen aning. Ska ge dig en riktig bamsekram imorron på träningen! Du är så himla bra och du kommer fixa detta det är jag säker på. MASSOR MED KÄRLEK /Lina Erlandsson

2015-04-13 @ 22:02:10
Postat av: Jonna Eriksson

Du är så stark Emelie och man fick verkligen tårar i ögonen när man läste det, Du är en så bra kompis och det får verkligen inte hända att man mister en så bra kompis som dig. Jag tycker det är jättestarkt av dig att gå ut med det på din blogg/internet även fast det måste vara jättejobbigt. Ge verkligen inte upp, du är stark och det vet jag :) <3333

2015-04-14 @ 11:41:58
Postat av: Bellah

Åh vad stark du är. Det här är ett så mörkt och allvarligt ämne, så starkt av dig att skriva om det! Så fortsätt kämpa, du är så fin!! <3

2015-04-14 @ 13:28:53
URL: http://bellah.for.me
Postat av: Malva

Hemskt att du drabbats av det här, hoppas du blir frisk snart, du är jättestark! Kram!

2015-04-14 @ 16:49:17
Postat av: Matilda

Förresten, är bara tvungen att tipsa om en tjejs blogg! Även hon har lidit av anorexia i jättemånga år men är nu frisk. Hon är rätt känd så du kanske redan har läst men det är http://nouw.com/thingsyouremember/ i alla fall! Kram igen<3

2015-04-14 @ 20:17:08
URL: http://matildamuotkas.blogg.se/
Postat av: Emma

Åå du är så stark! Kämpa på!

2015-04-14 @ 21:34:44
URL: http://emmsons.for.me
Postat av: Ellen Nilsson.

Blir tårögd när jag läser detta :(
Kämpa på och hoppas verkligen allt blir bra så snart som möjligt.<3

2015-04-14 @ 22:49:30
Postat av: SaraNavjord.se

Blev rörd av det här inlägget! Så sjukt stark du är, jag har själv haft en ätstörning och jag vet hur hemskt det är och hur sjukt svårt det är att komma bort från de där tankarna om sig själv! Så stark du är! ❤

2015-04-15 @ 15:36:18
URL: http://www.SaraNavjord.se
Postat av: Ida Zander

Blev väldigt rörd av din story.

Jag själv blev drabbad av ätstörning vid 14 års ålder pga mobbing av tjejgänget jag hängde med. Jag ska rabbla någon historia här nu, men det tog mig 2-3 år att inse hur korkad man är som skadar sig så.

Man kan fråga sig, FÖR vems skull gör jag det här?
Vändpunkten var när jag blev allvarligt sjuk, fick graves sjukdom, detta pga min ätstörning. Sjukdomen innebar sköldkörtelproblem som rubbar hela din ämnesomsättning. Jag har fått magsår pga allt kräkandes.

När mina vänner undrade vad jag önskade mig mest i hela världen,
svarade jag " att vara fri "

Ätstörning är en farlig sjukdom, och jag tycker du ska vinna över den och göra någonting bra utav detta, som att dela med dig och inspirera andra när du blivit frisk! För du kan bli frisk, OM du vill!

En miljard kramar till dig och jag önskar dig allting gott, kärlek!

2015-04-15 @ 15:58:42
URL: http://idazander.se
Postat av: Evangelina

Kram!

2015-04-16 @ 22:55:00
URL: http://evangelinabergh.spotlife.se
Postat av: Hanna Victoria Sahlqvist

Vännen shit va stark du är! Alla kramar till dig

2015-04-17 @ 07:50:22
URL: http://hannizons.blogg.se/
Postat av: Maria Godolakis

Emelie
Jag har inte varit inne här på ett tag och blev både chockad och ledsen över vad jag läser. Minns dig som en positiv och go tjej som drömde om att ge ut en receptbok... Var på vägen förändrades allt? Du är så fin, både på in-och utsidan och jag hoppas att du fortsätter kämpa för att bli frisk. Jag skickar många positiva tankar till dig och din familj och hoppas på goda nyheter...
Kram
Maria

2015-04-20 @ 19:30:44
Postat av: Jeanette

Hej Emelie!
Så starkt av dig att skriva om din sjukdom! Du är en riktigt go tjej och jag hoppas verkligen att du snart kan börja ta mer och mer avstånd från den onde som sitter på din axel. Du har jättegoa föräldrar som gör vad alla föräldrar borde göra, stötta & älska & trösta när det behövs❤️️ Stor kram till dig, "vår" fina bröllopsfotograf❤️️ / Jeanette

2015-04-22 @ 18:10:26
Postat av: Sofie

Förstår vad du gått igenom eftersom jag varit i liknande sits. Dock tog alla mina "vänner" avstånd och ignorera mig när jag behövde dem. Som tur är har jag min mamma som stöttat mig igenom skiten.Men mina tankar kring mat börjar bli bättre, och jag är påväg åt rätt håll. Men nu ibser jag vad ensam jag är när mina vänner svikit.. Men är så glad att samma sak inte hände med dig utan att dina vänner stötta dig! Kram fina du och fortsätt kämpa!

2015-04-25 @ 12:21:23
Postat av: OLIVIA

Du är stark emelie, jag sitter här o har tårar i ögonen av allt detta. Det är så synd att det ska gå så långt och att man blir så blind, men jag vet att du kommer ta dig igenom och detta året är fyllt med rehab i både hjärta,hjärna och själ för dig så du hittar till en ny och starkare emelie som älskar sig själv. Jag tänker på dig och hoppas allt blir bättre med tiden, ♥♥ ta hand om dig, styrkekramar♥♥

2015-04-26 @ 16:20:32
URL: http://Olivialice.se
Postat av: miche - 17 åring med CP-skada och hydrocephalus ~ livsstil och bloggdesign

Känner dig inte, men känner att du är en stark person som aldrig ger upp <3

Kram!

2015-07-15 @ 21:36:23
URL: http://miche.webblogg.se
Postat av: miningalinn

Så tråkigt att läsa vad du gått igenom, jag känner igen mig i så mycket..Kram!

2015-08-13 @ 16:02:01
URL: http://nouw.com/miningalinn
Postat av: Alice

Du är stark! Bara fortsätt kämpa! Allt kommer bli bra!💗💗💗

2015-08-27 @ 18:14:46
Postat av: Ida

Känner igen mig. Men jag har varit sjuk i 17 år och hamnat helt utanför samhället. Så grymt bra att du mår bättre nu 😍 Starkt kämpat! Kram

2016-05-09 @ 21:11:35
URL: http://onlyonewaytogo.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Skriv din kommentar:

Trackback