choose recovery

Sommaren 2014, när jag var trött på hur jag såg ut bestämde jag mig för att bli "nyttig". Och nu var det på allvar. Jag jämnförde mig med andras kroppar, googlade på mat som innehöll minst kalorier och vilken träning som förbrännde mest. Det var så allt började. Varenda tår jag fällt, varje panikångestattack jag får, alla de gångerna jag legat i min säng och skakat och alla de kvällarna jag gråtit mig själv till sömns. Det gör så ont att känna att det inte är jag som styr mig själv. Vem är det som triggar igång mig? Det frågar jag mig själv alltid. 

 

Folk frågar alltid "hej, hur är det?". Jag svara "jo, tack, det är bra". Men egentligen vill jag bara skrika och bryta ihop. Jag är så trött på alla dessa anorexitankarna, och allt vad det innebär. De två senaste månaderna har jag fått en enorm viljestyrka att försvinna från den här skiten. Det har hänt så mycket. Jag har länge sett mat som en fiende, men nu har jag börjat inse att det faktiskt är en del av livet, en njutning. Nu kan jag säga "det här var jättegott" och "åh, vad gott det ser ut". Innan tillät jag inte mig själv att göra det. Jag har fortfarande kvar det här kontrollbehovet, men jag har också släppt en del på det. Jag äter godis ibland, vilken var helt uteslutet innan. Jag får inte panik varje gång jag tänker på vad jag ska äta, hur många kalorier innehåller det här och så vidare. Den här kalorihetsen har minskat enormt och jag tänker sällan på det längre. Jag har gått upp ett par kilo i vikt, men är fortfarande underviktigt, och jag går fortfarande på behandling och i pskykoterapi. Det har blivit lättare att säga emot rösterna inne i huvudet. Jag försöker tänka att jag är värd att äta, oavsett vad och att jag måste ha mat och energi i min kropp för att orka och att jag ska orkar med livet, och slippa vara trött hela tiden. 

 

Jag är långt ifrån frisk, men en bit på vägen, och jag är en helt annan Emelie än jag var för ett halv år sedan när jag var som sjukast. Det kommer en del dagar när det är skit, då är det så svårt att motivera sig själv. Jag känner inte för något, orkar inte prata med någon, vill bara vara själv, är inte sugen på mat och känner mig ful och tjock hela tiden. Jag ser ofta allt det här som ett stort misslyckande, att jag misslyckats med livet. Ibland kan jag gråta när jag ser mig själv i speglen, och tvekar otroligt mycket på mig själv och vad jag ska äta. Det är sjukt hur mycket vad jag äter påverkar mig. Det här förbaskade självhatet. Att dagligen brottas med alla jobbiga känslor och tankar tar så mycket energi, jag är så trött på det. 

 

<3<3<3

Kram på dig!! Du är STARK och du har kommit LÅNGT. Glöm aldrig dina framsteg! Tiderna kommer bli ljusare och ljusare och du verkar vara en så fin tjej som förtjänar all lycka <3

Så himla stark är du Emelie! och att du är öppen och det är bara det ett tecken på att du inte har låtit rösterna inom dig vinna. Sluta aldrig kämpa för en dag, hur lång eller kort tid det än tar så kommer du vara borta från det, jag lovar!
Har haft en del kompisar med ätstörningar av olika slag, vissa är helt friska idag och vissa är på god väg. Det är verkligen inte kört och du är inte ett stort misslyckande för att du har anorexi.
Vad man dock kan kalla ett stort jävla fiasko är samhället som gör att unga framförallt tjejer behöver fightas med sånt här.

Du är grym! Jag tror på dig varenda sekund!

du är så himla bra fina du!! <3 <3 <3

Att nå den där punkten när man bara är så less på allt, när man inte får något "positivt" av att vara sjuk längre.. det är en viktig punkt! så glad att du kämpar och ser dina framsteg! heja dig! kram

Så bra citat!

sv: Ja älskar också handspriten! kram

Du är så förbaskat stark, så jävla fin, så otrolig duktig och SÅN inspiration. Du äger. Du är en riktigt kämpe <3

Massor med kramar till dig tjejen! Så stark <3

Vilket bra citat

stay strong <3 kram <3