Jag minns den där tjejen. Som jämt såg trött och utmattad ut i både kropp och själ, var isolerad, nekade alltid till att hitta på något och som alltid tackade nej när man bjöd på något. Tjejen som man knappt vågade hålla en konversation mer för att man var rädd att man skulle bryta ner henne ännu mer än vad hon redan var. Tjejen med anorexi skrivit i pannan.

Den tjejen var jag. Jag var den tjejen som valde att göra anorexin nöjd och mig själv olycklig. Gjorde allt för att inte gå upp det minsta lilla. Att gå hem från BUP och inte ha gått upp något gjorde mig glad. Eller gjorde det mig nöjd, eller bara ätstörningen? All tid jag la ner på att räkna kalorier kanske ändå var värt det i och med att jag höll mig på samma vikt. Det var det jag kallade att kämpa. Jag kämpade för att inte gå ner i vikt, det enda jag ville var att inte väga varken mer eller mindre än vad jag gjorde då. Gick jag ner väntade inläggning och ingen träning. Gick jag upp skulle jag bli tjock och ingen skulle tycka om mig.

Det här med att faktiskt se sin viktuppgång är nog varit bland det jobbigaste. Tänk att det du fruktat allra mest i flera år plötsligt händer. Så var det för mig. Mina första tankar var att jag ville bli av med ett par kilo igen. Efter timmar av ångest och tårar varje gång jag ställt mig på vågen inser jag att jag är lycklig. Jag är glad. För att jag gör det jag vill. Göra spontana grejer med kompisar hela tiden, tillbaka på volleybollen fullt ut, äter det jag vill och att jag har en kropp som faktiskt orkar göra allt det här igen. För det har jag nu. Det är så ovärt att leva ett kontrollbegränsat liv som bara gör dig olycklig, och tro mig ofta kan man tro att man mår bra. Men ta en minut och fundera på vad du vill innerst inne. Sallad eller hamburgare? Träna eller slappa?

Mitt liv i mörkret sög. Siffrorna på vågen, innehållsförteckningar, nyttigt och onyttigt hit och dit. Det är något som jag aldrig någonsin vill komma tillbaka till. Trots att jag idag är så motiverad och lycklig över mitt friskare liv kommer ändå tankarna upp om min kropp verkligen duger. Aldrig om att jag duger som person eller som kompis, utan om min kropp duger att kolla på för allmänheten. Har man levt ett liv där man alltid tyckt man varit för klumpig, haft tjocka lår och för mycket fett på magen, är de tankarna något som sätter sig i huvudet. Lika svårt som det varit att bli av med kaloritänket och att vända på steken och tänka ”Vad gör mig mindre värd att äta än någon annan?”, lika svårt är det att acceptera sin kropp. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte är bekväm med min kropp och att jag ägnar alldeles för mycket tid att tänka och studera mina lår varje dag. Jag vet att det här med självkänsla inte är något som blir bättre under en natt. För det var det jag trodde om att bli fri från ätstörningstankarna. Det har tagit så himla lång tid. Nästan två år, och det kommer säkert att ta längre tid än så för att avsluta det här kapitlet. Citatet ”stay strong” är något jag tidigare inte grubblat i så djupt, men med facit i hand: ja, det är alldeles för bra.