ett bakslag

 

Igår fick jag världens bakslag. Det värsta som hänt på länge. I vintras när jag var inne i en ganska djup depression fick jag tätt och jämnt panikångest attacker, och igår kom det tillbaka. Igårkväll, när vi skulle äta, kom det. En urladdning som det känns som jag har burit på ett tag. Jag vägrade. Jag skrek och skrek att jag vägrade, hoppade runt och skrek. Jag var så frustrerad, det kändes som hela jag skulle explodera. Jag vill bara ta krukan i mitt rum och kasta den i golvet. Jag kan liksom inte strya mig själv. Det är så frukstansvärt läskigt och jobbigt. Hela kvällen slutade med att låg på golvet och grät. 

 

Det är svårt att beskriva när ord inte räcker till. En del dagar mår man så dåligt, så dåligt att man inte hittar något att kämpa för, allt känns så hopplöst då det känns som om sjukdomen aldrig blir "nöjd". Varje gång jag säger till mig själv att inte äta eller att inte ta den extra gurkskivan till, så vinner anorexin ännu mer och växer i mitt huvud. Jag är så otroligt rädd för allt som har med mat att göra. En notis jag har skrivit till mig själv är, att sjukdomen blir inte nöjdare för att du går ner 2 kilo till, den kommer aldrig bli nöjd oavsett vad. 

 

Så många blandade känslor efter torsdagens besök på BUP. Alla tankar krigar mot varandra, mer än någonsin nästan. Varje gång de nämner att de vill att jag ska gå upp 0,5-1 kg i veckan blir jag rädd, helt skrämd. Jag har gått upp 8 hekto de senaste 2-3 veckorna sammanlagt. Och det är ett steg framåt, det är inte förrän nu jag börjat gå upp lite i vikt. Jag vägs varje vecka, och jag har fått ett litet bevis på att man inte går upp i vikt av vanlig mat, så därför fick jag för någon månad sen öka på portionerna av mat. När de sa det till mig bröt jag fullständigt ihop. Jag har en så extrem viktfobi. Trots att det är jobbigt så vet jag att jag måste, jag måste för att må bra och kunna fortsätta idrotta. Det går upp och ner. Vissa dagar är det bra, andra går det bakåt. Jag har fortfarande en hej dundras ångest efter varje gång jag ätit något, mer eller mindre. Jag tillåter mig inte att känna mig stolt efter att jag har utmanat mig själv, utan istället nedvärderar jag mig själv och blir besviken på mig själv. Men och andra sidan, så är det inte jag som gör det, det är någon annan inne i mitt huvud, och det är han jag försöker stänga av, och jag börjar bli bättre på det. 

 

Jag får träna ungefär extremt lugna två styrketräningspass i vecka plus ett lugnt, en timmes bollpass. Jag vill träna mer volleyboll, det är ju det jag älskar mest av allt, och jag vill börja satsa igen på samma nivå som innan och träna fyra gånger i veckan som de andra. Men det är så otroligt jobbigt att veta och känna att kroppen inte pallar fysiskt. Jag har blivit så svag, det är som att börja om på nytt. Jag har så ont i kroppen för att jag inte orkar hålla uppe mitt huvud och vara rak i rygg och nacke. 

 

Anorexin och ätsörningen härjar i min kropp och själ. Men jag har börjat tro att det faktiskt finns ett litet hopp där ute, och jag har börjat känna det också. 

Du är otroligt stark och otroligt modig Emelie, kom ihåg det! Finns alltid om du vill prata eller bara umgås som när vi gick på bio för någon vecka sen. Fortsätt kämpa, du klarar dig ur detta! <3

Fan va stark du är! Fortsätt kämpa för jag vet att eftersom du vill kommer du klara det!
Många kramar, Hanna

Fortsätt kämpa Emelie du kan och du kommer klara det! <3

Åh, sådan kämpe du är. Du ska se att allt löser sig i sin takt! Du kommer klara det!

Du är mer än välkommen att dela med dig av din berättelse i min blogg. När du är redo :)

Du är så stark finis! <3

Stay strong <33333

Anorexian är en dum extraröst som inte ska kunna bestämma över dig, jag vet att du vet det och att det är svårt att ta åt sig! En extra gurka att äta och att inte känna sig stolt efter att ha ätit den är inte du, utan anorexian som säger så. Du är bättre och hade du varit frisk hade du inte ens tänkt på den gurkbiten. Förstår att det känns jobbigt att öka med vikten, men det är så bra att du ökar lite i taget och se framsteg inom en lite längre framtid, det dämpar ångesten plus att om du ökar i vikt syns det inte på dig! Det som syns är att du blir en så mycket piggare och gladare person som orkar sträcka på dig, eftersom ätstörningen är så dum och gör så att man inte orkar sträcka på sig eller liknande. Du är så himla fin och det ska du veta! Börja sätta upp små mål som du ska klara!? Det gör dig starkare även om det är sjukt jobbigt för stunden! Till slut kommer du få träna oftare och du kommer känna dig så glad och stolt att du kommit så långt. Ätstörningarna hindrar dig till att göra så mycket roligt, den ska inte vinna för du är så mycket bättre! Massa kramar <3

Du kommer fixa det här! Jag har haft en mild anorexia, så, vet precis vad du går igenom... Du är en kämpe!! <3

Vet hur det är. Har själv varit i samma sits. Det blir bättre. Man får kämpa hårt men det blir bättre. Jag tror på dig!

Åh kämpa på du! <3

du är jättestark!<3

oj jag visste inte alls du hade sådan problematik. Skickar en stor kram & all pepp i världen. Det GÅR att bli fri, det går!<3

Riktigt kämpe du är! Styrkekramar till dig ! <3

Vad modigt av dig att dela med dig så mycket! kram!

Du är så stark tjejen. Kram!

Väldigt intressant att läsa. Du är så himla stark! Kämpa på <3