Jag har snart varit sjuk i ett helt år. Det är mer än ett år sedan de ätstörda tankarna började ta över inne i mitt huvud. Det var förra sommaren, när jag trodde att jag hade kontroll över det mesta, men när jag egentligen tappade bort mig själv. Jag minns kicken jag fick av att träna flera gånger per dag, och hur "nyttig" jag kände mig genom att nästan bara äta knäckebröd, havregryndgröt och vatten. Det var tillslut det enda jag vågade äta inprincip.
På vägen till idag har allt förändrats. Hösten har gått från att vara min favoritårstid till att vara den jag hatar mest av alla. Allt på grund av att förra hösten var då anorexin, och jag var som "hetsigast". När jag tänker tillbaka, vilket jag inte försöker att göra så ofta för att det blir bara jobbigt att mala det som har hänt, så förstår jag inte förrän nu, den senaste tiden hur dåligt jag verkligen mådde. Och alla bitar faller liksom på plats. Varför jag var sur, irriterad, trött och varför min mens försvann.
Jag är så nervös inför hösten, på riktigt. Allt som jag gjorde i höstas mår jag dåligt av att tänka på. En halsduk och en tekopp, till exempel, kan jag knapp se på för att det påminner mig om förra hösten och får mig att må så dåligt. Ja, det låter konstigt, men så är det.
När jag säger att allt har förändrats så menar jag verkligen allt. Jag har fått se livet från ett annat perspektiv. Aldrig kunde jag tänka mig att psykisk ohälsa var på det här viset. Hur dåligt man kan må och hur mycket man kan hata sig själv. Vissa perioder, en viss vecka, får det lite uppåt och jag känner hur gärna jag vill få allt att fungera igen. Medans vissa veckor förstår jag inte ens varför jag kämpar när jag ändå mår såhär dåligt. Men en sak har jag lärt mig, att efter varje svacka, får jag en mer jävla anammas att jag ska ta mig ut det här skitet och att varje dipp faktiskt gör mig starkare och jag lär mig något av det också varje gång.
Det har varit svårt att inse att jag behöver hjälp. Jag kan inte se min själv som en anorektiker, jag vill inte. Jag trodde aldrig att det skulle ta såhär långt tid, ett helt år nästan för att bara komma en bit på vägen och att det här skulle sätta så stora spår i mitt liv och självförtroende så mycket och länge. Och varför är allt så svårt, frustreande, ångestladdat och fullt av rädsla? Typ som ett mörker som smyger sig in i mig med tankar som säger åt mig vad jag inte ska äta det eller detta, och som förstört mitt liv och min självkänsla. En ful inneboende som skrämmer mig,
Jag är inte så stark som det låter, och det är inte så lätt som det låter heller. Jag har dagar, veckor som jag gräver ner mig själv och inte kan tänka något positivt. Ingen förstår, jag är ful, jag är tjock, fan för det här, varför lever jag, varförvarförvarför gör livet så här mot mig. Jag försöker stå emot ångesten men faller ner ändå i den. Och nej, jag tror inte på mig själv alltid, och ja, ibland kanske det märks som jag ger upp och att jag inte uppskattar det stödet och kärlek jag får. Men jag har kommit så långt på senaste månaden att jag knappt kan inse det själv, och jag börjar se hopp. Ja ni, livets bergochdalbana. Det är den jag fått känna på och som jag fortfarande lever i. Snälla ångest, lämna mig i fred och låt mig bara vara fri.
