Försöker att tänka på dessa tre saker när det känns lite tungt. Har en tripp till Stockholm då jag ska på Ariana Grandes konsert och förhoppningsvis hinner vi med shopping också, resa till Kroatien med familjen och Filippas familj och i höst bär det av till London! Vill bara att tiden ska gå fortare, men ändå inte, för det är ju tråkigt när det är över, haha! 

 

Tusen miljoner tack för all omtanke och fin respons på mitt senaste inlägg. Det värmer så otroligt mycket, mer än ni någonsin kan ana. Tacktacktack, och massor med kramar till alla er, och till er som också kämpar där ute! 

Jag har ett tag funderat på att berätta om allt som pågått, och som fortfarande pågår. Om min sjukdom. Men jag har inte känt mig riktigt redo, för jag har inte känt mig så trygg i att prata om det. 

 

Jag har alltid varit en väldigt positiv tjej som alltid tyckt livet varit på topp, varit duktig i skolan och det mesta har väl alltid rullat på ganska bra. Men hösten 2014 vändes mitt liv upp och ner. Ett liv som tidigare varit relativt enkelt vändes på väldigt kort tid till det motsatta, något som jag aldrig trott skulle kunna hända just mig. Jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. 

 

Jag vet inte riktigt hur allt det här började men jag ville liksom förändra mig själv för att jag trivdes inte med det jag såg i speglen. Det var inte meningen att jag skulle gå ner i vikt, utan bara leva ett mer hälsosamt liv. Ett hälsosamt liv som senare blev ohälsosamt. Jag valde självmant att sluta äta sötsaker som godis, kakor, läsk osv. Under sommaren 2014 började jag få mer press på mig själv och stressen runt om kring gjorde att jag tappade bort mig själv. Jag levde i min egen blubbla av prestationsångest, träningshets och höga krav på mig själv. Plötsligt blev allt jag stoppade i mig och åt otroligt viktigt. Allt handlade om planering av mat och träning, och allt skulle innehålla så lite kalorier så möjligt och fler saker blev allt mer "farliga" att äta. Jag ökade på min träning. Jag tränade redan volleyboll 4 gånger i veckan, men jag ville utöka det med en massa löpning och smygträning uppe på mitt rum. Igentligen är det ju så att ju mer man tränar desto mer behöver man äta, men för mig blev det tvärtom. I början fick jag en kick av det och kände att det gick bra. Men det var för en kort stund. Jag rasade ner i vikt på väldigt kort tid och fler och fler i min omgivning reagerade på hur smal jag hade blivit. Jag såg viktnedgången positivt, eftersom jag kände mig "hälsosam" även fast jag inte mådde bra. Vilket jag inte ville inse då.

Ju mer mitt kontrollbehov av mat och träning blev, dessto svårare blev det att leva. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och kunde inte ta in vad läraren sa, blev väldigt lätt irriterad, orkade inte vara social och orkade inte heller koncentrera mig på volleybollträningarna, vara glad och positiv och jag ville allt mer sällan hitta på saker med mina kompisar, dels för att jag hade ingen ork till det och jag ville inte riskera att behöva äta något jag inte hade planerat. Jag ville bara vara för mig själv, jag levde i min egen bubbla. Jag satt ofta själv uppe på mitt rum när jag var hemma, och ett par gånger kom mamma och frågade hur det var med mig och om något var fel. Jag svarade såklart att allt var jättebra. 

 

Men det tog inte så lång tid innan mamma och pappa insåg vad som pågick. Jag kunde inte förstå det själv. Förstå själv att något var fel, att jag hade en sjukdom, för så smal var jag ändå inte tyckte jag då. Jag kunde inte förstå vad mamma och pappa menade riktigt. Men idag är jag så glad för att de tog tag i det och var så envisa som de var och hjälpte mig att söka hjälp. Någon gång november gick jag första gången till ätstörningsavdelningen på BUP. Och jag förstod ärligt talat inte vad jag gjorde där. 

Jag förstod inte hur mycket jag hade förstört min kropp och hur nedbruten den var, den höll på att falla sönder. Min puls var otroligt låg, dåligt blodtryck, och hjärtat slog inte som det skulle. Jag går såklart hos BUP en gång i veckan fortfarande för att kolla mina värden, vikt, och prata. Ibland visar värdena lite uppåt, och ibland har de dalat totalt. 

 

Hela hösten fightades jag för att allt skulle gå ihop. Skolan, träningar och att bli frisk. Under hela hösten var jag väldigt deprimerad men det var liksom inte det som vi såg som det största problemet då. Depressionen kom senare. Jag fick väldigt ofta gå in på toaletten i skolan och gråta, vilket jag gjorde inprincip varje dag i slutet av höstterminen, och jag sov aldrig något på nätterna. Precis innan jullovet gick jag in i väggen. Allt kämpade med allt hade kört slut på mig. Julen och jullovet var inte särskillt bra. Jag hade en enorm ångest att gå tillbaka till skolan, all prestationsångest flödade inom mig. 

Första dagen efter jullovet, en fredag, hade jag varit hos BUP och kom därför inte till skolan förrän efter lunch. Jag minns att jag satt och försökte hålla tillbaka tårarna i bilen påväg till skolan. Trots allt så klarade jag de två lektionerna. Måndagen efter gick jag halva dagen. Jag satt och pratade med skolsyster i ungefär en timme innan pappa kom och hämtade mig. Det blev för mycket. Efter den dagen sjukskrev min läkare mig ifrån skolan hela vårterminen. Under vårterminen har jag inte varit i skolan regelbundet, bara lite till och från. 

I slutet av januari började jag äta antidepressiva medeciner. Jag tvekade ganska mycket på de medecinerna i början. Tiden innan jag började med antidepressiva var nog värst. Jag trodde att jag redan hade nått botten, men jag var tydligen bara halvvägs. Jag ville ingenting, kände inte för någonting. Tankarna om självmord och om det verkligen var värt att leva blev bara större. Allt var så frustrerat. Jag fick allt mer ofta ångestattacker där jaf bara skrek och grät och inte visste vad jag skulle ta vägen. Det är riktigt läskigt när man inte kan styra över dig själv. Men efter ungefär en månad med medicin började jag känna mig lite mer positiv och piggare. Jag har fått tillbaka lite av lusten att leva. Jag äter fortfarande antidepressiva mediciner men mår betydligt bättre rent psykisk om man bort ser från anorexin. 

 

Ett par månader efter, när depressionen inte var lika tung längre och jag var inte lika nedstämd längre, dippade anorexidelen. Jag var tillbaka till ruta 1. Alla måltider var mer ångestladdade än någonsin. Jag skrek och grät av ångest efter jag hade ätit något. Och än idag känns det ibland som om ångesten aldrig försvinner och sitter kvar och maler i huvudet om hur dålig jag var att jag just åt. Det är precis som om det sitter någon på min axel som säger åt mig "ät inte för mycket, du blir tjock", "ät inte dig mätt", "ska du verkligen äta det, det innehåller för mycket kalorier" eller "det är för mycket fett i det, du kommer bli överviktigt". Att leva med anorexia är som att ha ett krig i huvudet. Ena delen av mig vill bli frisk, andra delen är det motsatta. Att dag in och dag ut behöva gå och bära på ångest och rädsla. 

 

Vägen till ett friskare liv och att komma ur svälten är ett rent helvete. En del tror att det "bara" är att börja äta, men tro mig, det är mycket mer än så. Det är en bergochdalbana, och allt är fortfarande upp och ner från vecka till vecka.

 

 

Tack till min familj, mina vänner, och mina lagkamrater för all omtanke, och tack mamma för att du är hemma med mig och ger mig så mycket ren kärlek. Ni är bäst, jag kommer aldrig kunna tacka er nog.

Stole The Show- Kygo // Let You Go- The Chainsmokers // Dear Future husband- Megan Trainor // Don't Look Down- Marrin Garrix ft. Usher // Effortless- Sabina Ddumba // Nothing Really Matter Remix- Mr. Probz

 

Måste bara tipsa om denna duschtvålen, den är helt amazing! Den är från The Body Shop och är i doften Honeymania, och gud vad gott den luktar. Och länge luktar den också. Hela badrummet fylls av denna doften när man har duschat och detta är en av de få duschtvålar som jag har testat som faktiskt luktar på huden en längre stund efteråt. Tipstipstips! 

Påsken är här, min favorithögtid efter julen. Älskar alla färger, allt är ju så färgglatt och att pynta med påskris och påskpyssla tycker jag är så kul. En allmänt glad högtid, och ett tecken på att våren är här och att sommaren närmar sig! Brukar ni hitta på någon speciellt på påsken? ♡