Jag får liksom ingen paus längre, ångest kommer och börjar bli mäktig igen. Ärren inuti mig har börjat blöda igen, och jag vet att jag kommer gå sönder igen om inte lämnar den igen. Ett litet felsteg och jag hamnar i mörkret igen. Men att leva tillsammans med ångesten, i detta destruktiva förhållande med mig själv, är en trygghet. En trygghet som jag inte vågar slå mig ur. Jag vill lägga alla beslut på hyllan och göra det mitt hjärta säger, inte vad mitt ätstörda jag säger. Men först måste jag bygga den hyllan, och det kommer ta lång tid för hyllan måste hålla. Jag vet att jag kommer möta all denna ångest på vägen. Jag vet att jag måste hålla mig borta från det och inte omfamna det igen. Men ibland tror jag mer på rösterna i mitt huvud än friheten. Tack vare denna enorma triggern om att vara perfekt. Känslan av den där skruvade självbilden som ständigt påminner mig om att jag inte är idealet. Känslan av att känna sig tung av alla de krava jag ställer på mig själv. Känslan av att pressa mig själv så mycket för att jag inte kan se mig själv misslyckas. Känslan när man gråter så mycket att man skakar, svettas, inte får luft och den där känslan när paniken blir så enorm att muskel efter muskel domnar av. Och så har vi den känslan när man nyss vaknat , och för en nanosekund inte minns hur du egentligen mår. Men sen kickar det igång igen och vänder, it's just another bad day.